onsdag 30 november 2011

Att ta sig tid att formulera en tanke och lyssna på någon annan

Jag tittade på det senaste avsnittet med sommarpratarna på SVT och Brolle (fin-fina Brolle) kommenterade i slutet fenomenet att träffa människor man inte känner under de omständigheter de gör programmet. När han sa någonting i stil med att man ju aldrig hamnar i sådana sammanhang där (i deras fall) fem personer träffas för att prata om livet och diskutera svåra saker där samtalet blir i det närmaste terapeutiskt och där deltagarna kan inspireras av varandra, slog det mig att precis så är min hemgrupp. Min fina, brokiga skara vänner som jag träffar varje vecka just för att utbyta både roliga och jobbiga erfarenheter med. Folk som jag sällan eller aldrig umgås med på annat vis och där varje person alltid tillför något särskilt. De är alla så otroligt kloka att det är en ynnest att få lyssna till hur de ser på livet, döden och allt däremellan. För vi träffas för att lyssna och bli lyssnade på. Som ett sommarpratarprogram helt utan begränsningar och censur, fritt från tv-kameror. Det önskar jag åt alla i julklapp.

/Anna

1 kommentar:

Anonym sa...

Så är det. Jag minns min ursprungsgrupp med stor glädje och har i kväll suttit med min nuvarande och bett mycket och delat erfarenheter. Alldeles extra sällsynt är det att våga exponera så mycket av sina existentiella tankar och önskningar och misslyckanden inför en grupp, som på ett sätt inte är ens närmaste vänner men på ett annat sätt är ens allra närmaste vänner.