Drive

I lördags åkte Fotografen, Lillstrumpan och jag på bio med Fotografens föräldrar och syster. Succé! sa jag. Våldsamt, sa en. Segt, sa två. Mycket bra, sa tre.

Men alltså, egentligen vill jag inte säga för mycket om Drive. Eftersom jag såg filmen rätt ovetandes om vad för slags film det var, får jag för mig att alla måste se den under samma förhållanden. Om jag tar mitt förnuft till fånga kan jag såklart fatta att ingen kommer att se filmen under exakt de förhållanden jag gjorde det. Mot bakgrunden av de skilda åsikter som uppstod i vårt biosällskap om sex personer, kan jag dessutom förstå att ingen kan tycka exakt samma sak om den som jag.

Så okej, här är mina (osorterade) intryck:

Nummer ett: Jag såg uppenbarligen filmen under de bästa av omständigheter, det var precis en sådan slags historia jag var på humör för att se, fast det visste jag inte innan, och jag kan inte bortse från att det grumlar mitt omdöme. Kan jämföras med att Dream For An Insomniac (1996) ligger mig mycket varmt om hjärtat. Se den för all del.

Nummer två: Världens coolaste Ryan Gosling gör huvudrollen. Han har de senaste åren blivit något av en kvalitetsstämpel för de projekt han väljer och det med rätta! I Drive gör han väldigt lite för att åstadkomma väldigt mycket, vilket i och för sig också är stilen för hela filmen och något av det svåraste man kan göra.

Nummer tre: Musiken. Musiken! När en av karaktärerna förklarar att han gjorde b-action på åttiotalet, ser i alla fall jag kopplingen till den åttiotalsflirtande elektron. Den som kan musik känner säkert igen både artist och låtar. I det stora hela är musiken en utmärkt del i storyn, lite som en egen karaktär eller en berättarröst på avstånd.

Nummer fyra: Bildvinklar och ljussättning ger en inte helt igenom verklighetstrogen känsla, men tillför ack en stor portion till dramatiken. Vackert, djärvt och intelligent, skulle jag vilja säga.

Nummer fem: Jag tror att många kanske är besvikna över att Drive inte är en adrenalinpumpande biljaktsaction och man undrar förstås hur det kommer sig att man trodde att det skulle vara det. Efter en snabb återblick på trailern inser jag att den inkluderar ungefär alla bilkörarscener och ungefär alla Goslings repliker. Men. Det är allt som händer däremellan som liksom ÄR FILMEN.

Nummer sex: Drive är något av en paradox, en antiactionfilm full av antidialog. Ja, man blir aningen snopen över de frånvarande däcktjuten. Men man blir rentav lyrisk över poesin i en blickstilla tandpetstuggande avvaktande paus som lyckas höja min puls till högvarv. Att mina förväntningar om filmen inte infriades var det bästa av allt. Och man behöver inte vara orolig för att den är mesig, det är den inte. Den är rent av våldsam om jag ska vara ärlig.

Nummer sju: Den är kitschig. Så där modernt, fräscht kitschig och jag tror minsann att jag måste se den igen. Det är det inte ofta jag känner om filmer jag nyss sett.

Det var nog allt.
Seså, gå och se den nu.

/Anna