onsdag 18 januari 2012

Hamilton: I nationens intresse

För några dagar sedan tog vi oss till en pytteliten biograf där vi såg en jättestor svensk film, Hamilton: I nationens intresse. Mycket har sagts om stenhård träning hos Navy Seals och långa pass med proffsiga stuntmän från världens alla hörn och förväntningarna har varit skyhöga. Hur ska de tjugotal (japp, jag höftar friskt) svenska produktionsbolag som är inblandade i produktionen stå sig mot de amerikanska jättar man strävar efter att likna liksom.

Ett svar kommer här:
Det är i actionsekvenserna som filmen har sin styrka. Stundtals är det riktigt bra. Andra stunder är det mer tafatt, som när Hamilton åker till ön i Stockholms skärgård där en viktig person hålls i förvar. Så fort han kommer i land är det uppenbart att någonting har hänt, men man missar att ta till det enkla konstgreppet att få publiken att tro att fara fortfarande lurar runt husknuten. Ingen kan vara mer säker än jag på att det saknas eftersom det inte finns någonting inom filmkonsten som skrämmer mig mer än när en ensam karaktär smyger in på okänt område och man bara väntar på att någon eller något ska hoppa fram. Det spelar ingen roll inom vilken genre, jag gömmer mig ändå alltid och utan undantag bakom en kudde tills överraskningen är över. Men här knallar Hamilton raka vägen in och hittar genast bevis för vad som har hänt. På samma sätt tappar filmen fart och spänning under de scener då karaktärerna diskuterar vad som har hänt alternativt vad de ska ta sig för härnäst. De flesta av dessa informativa och därför viktiga scener utspelar sig i trista miljöer där skådespelarna inte får någonting annat att jobba med än att leverera replik och reagera på motspelaren i halvbild.

I stort är det en imponerande produkt och om man som jag gillar action ska man verkligen se den. Man önskar ju verkligen det bästa för en svensk film som den här och kanske är det därför som man drar så många paralleller till utländska succéer.

Till exempel kan jag inte låta bli att jämföra det svajiga tempot i Hamilton med hur varenda sekund av The Bourne Identity (2002) berättas effektivt i högt tempo för att hela tiden driva historien framåt. Ett liknande grepp i Hamilton hade gjort storyn och Persbrandt gott. Och när vi ändå pratar om honom, Mikael Persbrandt, så sköter han sig väl. Det är inte mycket mer att säga om saken i en filmgenre som handlar mer om berättelsen än om människorna i den. Det hör till.


/Anna

2 kommentarer:

Johanna sa...

Haha, du måste bara se det här inlägget:

http://jonas-ad.blogspot.com/2012/01/persbrandts-nya-nya-superkropp.html

Kära Syster sa...

Bra sammanfattat, tack för tips!

/Anna