Valentine´s Day (2010)

Den hade himla bra förutsättningar, den här filmen.
Förutsättningarna, utan inbördes ordning:

1. Ingen av gästerna hade sett den och ingen av värdarna heller för den delen
2. Alla skådespelare är ungefär tokbra förutom Taylor Lautner, men det är för att han inte är skådespelare
3. Bordet var belamrat med choklad och geléhjärtan och popcorn och fikabröd
4. Den mest otippade personen framför kameran är Taylor Swift och hon är rolig
5. Vi satt trångt och mysigt i vår lilla soffa
6. Storyn går ut på att en massa småhistorier om kärlek vävs samman och jag tänker "Love Actually" och litegrann "hur kan man inte lyckas".

Valentine´s Day är rolig och söt och lätt överspelad och svaret på varför filmen ändå inte hittar formen finner man i bakommaterialet som tydligt visar en lagom uppsjåsad inspelningsplats där alla höjer varandra till skyarna (inte ovanligt) och en regissör som helst minglar omkring och har trevligt (mer ovanligt). Resultatet är en ojämn blandning av skämskuddesekvenser och fint berättade historier.

Men alltså, jag gillar inte att se en film och för varje lyckad scen tänka "tur, dom satte den!" Allt för många repliker är uttjatade sedan långt tidigare och alla berättelser liksom stressas fram genom att klippen mellan dem är alltför frekventa. Jag hade hellre sett att varje berättelse hade fått längre tid på sig innan fokusbyte så man hinner engagera sig. Det är för hoppigt för min smak. Dessutom hade de mest överdrivna karaktärerna (som typ Jessica Biels neurotiska inslag) gärna spelats mer nertonat och svart. Men det är väl en sån där grej som britter kan men inte amerikaner.

Tur att proffset Julia Roberts finns och gestaltar det finaste stycket kärlekshistoria i filmen. Hennes sekvens plus alla roligheter gör den sevärd. Om man redan har sett Love Actually alltså. Annars kan man med fördel se den istället.

/Anna