"The Artist" vs "Midnight in Paris"

Vi pratade när vi gick hem från bion om stumfilmens möjlighet, ja faktiskt tvång, att låta handlingen föras framåt av... ja, handling. Det här att låta två skådespelare sitta och prata i en soffa finns ju liksom inte, det måste hela tiden hända något som gör att vi hänger med i storyn. En jämförelse med Woody Allens filmer ligger nära till hands, där handlingen oftast äger rum i karaktärernas huvuden och kommer till uttryck i en oändlig dialog.

Och som av en händelse såg jag  igår kväll Allens "Midnight in Paris", som vid sidan av "The Artist" var oscarsnominerad för bästa film. Som bekant vann den inte, däremot fick Allen en statyett för bästa manus (vilket i sammanhanget är talande (kul ordvits, va?))

För det är ju pratigt till tusen. Allen är en ordkonstnär som försöker vara lite visuell genom att visa upp en massa vackra bilder av Paris, Paris i morgonljus, Paris i kvällsljus, Paris i regn, Paris på 20-talet, Paris på 1890-talet (ni fattar snart va?), men mest av allt upptas hans bilder av skådespelare som pratar. (Står och pratar, sitter och pratar, går och pratar...) Och pratet är bra, dialogen är som vanligt sjukt bra skriven, men som jag konstaterade häromkvällen; då kan jag lika gärna läsa en bok. När jag ser en film, då vill jag se något hända. Antingen rent fysiska händelser, men lika gärna en utveckling i skådespelaren (som Jean Dujardins minspel i ovan nämnda film... mmm). Som vanligt har Allen en hel radda pålitliga skådisar med (Owen Wilson och Rachel McAdams är bara början), men de får ju liksom inte utrymme att göra sitt jobb i den ändlösa ordströmmen. (Sedan vet jag inte om det är resultatet av ett alltför energiskt regiarbete eller bara idoldyrkan, men Owen Wilson tycks mig mer spela Woody Allen snarare än sin karaktär.)

MEN, dialogen är som sagt bra skriven och storyn, om en man som vandrar runt i Paris på natten och får uppleva 20-talets glanstid och umgås med den tiden berömdheter, är intressant och tänkvärd. (Nu låter det som att jag recenserar en mellanstadieuppsats, förlåt Allen) Fast faktum är jag både jag och sällskapet var överens om att vi nog inte hade sett hela om vi varit ensamma.

/Elin