Det jag skulle skriva igår om Döden

Min granne dog förra veckan. Gick bort, flög hem.

Jag träffade honom några gånger, hälsade på och drack kaffe. Men orkade inte efter ett tag, orkade inte vara den personen för honom. Han blev mitt dåliga samvete som gjorde att jag smög uppför trappan och låste upp dörren så tyst jag kunde så att han inte skulle höra att jag var hemma. Och jag tänkte; tänk när han dör. Vad dåligt jag ska må då.

Nu är han död och jag mår faktiskt inte alls dåligt. Jag är glad för hans skull, för jag tror att han är på ett så mycket ställe nu. Någonstans där hemtjänsten kan stanna hur länge som helst och barnen har tid och vill träffa honom. Någonstans där han kan duscha utan hjälp och hans rygg är alldeles rak.

Jag funderade på vad man gör. Så jag gick, gick till kyrkogården och strosade runt bland gravarna. Gamla familjenamn, utspridda kors, tända lyktor i minneslunden. På kanten till dammen låg blommor och stenar med inskriptioner. Här och var en leksaksbil, då tittade jag bort. Det orkar jag inte se.

I utkanten av den stora kyrkogården, bortanför gravstenarna, fortsätter häckarna i sina raka rader. Här finns det plats för dig, tycktes de säga. Vi håller den tills du kommer.

En liten stund på jorden.

/Elin