En film senare

Visste ni att "The Great Gatsby" (1974) är två timmar och en kvart lång? Det vet jag, för jag har precis sett den. Kisar ut mot solen utanför och känner mig lagom dimmig i skallen.

Jag gillar verkligen mitt biblioteks urval på filmavdelningen, en perfekt blandning av gamla klassiker, europeiska pretto-filmer och en och annan Hollywood-standard. Och inte så mycket att välja på heller, sådär så att man nästan blir tvungen att gå hem med något man aldrig hade valt på en videobutik. Idag blev det alltså "The Great Gatsby", som ju snart kommer i en ny tappning med Leonardo DiCaprio och Carey Mulligan och regisseras av Baz Luhrmahn. (Det kommer bli så sjukt bra!)

Men här är det alltså Robert Redford och Mia Farrow som spelar huvudrollerna i filmatiseringen av F. Scotts Fitzgeralds 20-talsroman om rikedom och vad den gör med människor. Charleston, kristallkronor och fransar är ledmotiven, förutom då trånande blickar, otrohet och en längtan efter något äkta bortom ytan. Det är en fantastisk och tidlös historia, men jag har lite svårt att finna mig i det långsamma överberättandet och 70-talsestetiken. (Plus att alla är svettiga hela tiden för att man ska fatta att det är outhärdligt varmt, men hur snyggt är det?)

Nej, som sagt, jag längtar efter nyinspelningen och ett uppfriskande Lurhmann-grepp. Lite synd bara att inte Brad Pitt spelar huvudrollen, för kolla bara:

Lika som bär ju!

/Elin