Tack Pernilla!

Somliga dagar handlar mest om vilket nagellack som passar bäst till ett par nya byxor och om vädret verkligen tillåter att man kan ha de skor man hade tänkt sig. Idag har jag liksom klämt in jobbet medan jag sprungit på stan. Med tanke på Lillstrumpas inlägg har hennes dag varit ungefär densamma. Fast jag ska klippa mig i morgon dårå.

Och allt är Pernillas fel. Ni vet hon som äntligen debuterar med sin bok. Som har bloggat om sitt skrivande sedan tidernas begynnelse och blivit något av ett fenomen på köpet. Hon som Fotografen kallar min låtsaskompis.

Fotograf: Kristofer Samuelsson

Men ingenting är låtsas i hennes intresse för andra med författarambitioner. Eller i de generösa blogginläggen om hennes kamp mot bokkontraktet. Hon är liksom genuin. Jag vet, för jag har träffat henne en gång. I och för sig blev jag så överrumplad av hennes energi och min egen tafatthet den gången att man knappast kan säga att vi hängde. Men träffades gjorde vi. Och hon hann avslöja att jag skulle blir bjuden till hennes releasefest. Mitt livs första.

Därav rännandet på stan.

Och därav detta inlägg. För jag tänker att risken är överhängande att jag drabbas av samma tunghäfta som sist, alternativt blir alldeles för babblig och ofokuserad, och jag vill ju inte riskera att glömma bort att tacka för inbjudan och en trevlig fest. Alltså gör jag det nu istället, det får folk stå ut med.

Tack Pernilla för att du har suttit framför datorn alla timmar du kunde ha umgåtts med folk istället.
Tack för att du bloggat generöst om vedermödorna med att få till ett bokmanus.
Tack för att du bevisar att det är möjligt att göra sådant man bestämmer sig för att klara av.
Tack för att jag får vara med och fira din alldeles nytryckta bebis Alltid du.

Nu är det hög tid att ta ett slutgiltigt beslut om det där nagellacket. Blått eller orange?

/Anna