tisdag 7 augusti 2012

Ett spretigt inlägg om Fantasy

Det där bokmanuset jag skriver på ska bli en vuxensaga och har arbetsnamnet "Födelsedagen". Det var ett tag sedan jag bloggade om mitt skrivande och jag tyckte det var dags för en påminnelse, inte minst för mig själv.

Hej, jag heter Anna och jag skriver en bok.

Det där med vuxensaga är någonting som jag har funderat över. Det började med att jag undrade vilken genrer min text egentligen tillhörde. Den utspelar sig inte i nutid, men inte i någon särskild dåtid heller. Den befolkas av stereotypa karaktärer som mer eller mindre friskt lånats från ett klassiskt sagoarkiv, inte långt från de barnböcker jag en gång läste. Platsen är synnerligen påhittad, men formad efter de miljöer jag har omkring mig. Där finns inga häxor eller monster, men väl en magisk underton. Där finns en idealisk skara yrkesutövare vars yrken skarpt symboliserar deras personlighetsdrag. Där finns ingen ondskefull makt, men väl mänsklig osäkerhet som ju kan bli väl så ondsint. Kort sagt, det är ingen Fantasy, det är en Vuxensaga.

Eller?

Jag har ett relativt komplicerat förhållande till Fantasy. Har aldrig läst, har aldrig gillat, har aldrig förstått.
Däremot har jag slukat sagor, drömt mig ner till Prins Hatt under jorden, skräckslaget följt Harry Potter långt innan han syntes i en massa filmer. Jag formligen försvinner in i historier om vampyrer, fjärran världar och hjältar som upptäcker superkrafter och jag vill aldrig någonsin gå därifrån.

Men Fantasy? Näe...

Jag läser ju så ofantligt mycket annat. Inbillar jag mig i alla fall. Det där med huruvida jag läser mycket eller lite får vara osagt. Jag har i alla fall alltid en bok som jag håller på att läsa, däremot läser jag väldigt långsamt.

Jag tror i alla fall att jag kan ha kommit på hur det förhåller sig mellan mig och genren Fantasy och det var någonting som slog mig när jag lyssnade på Sara Bergmark Elfgrens fenomenala Sommarprat med rubriken: "Mitt liv som nörd".

Jag är inte nördig nog.

Det här med att vara nörd är någonting som vi länge har pratat mycket om hemma, nörd i betydelsen att skita i allt annat och hänge sig åt sin passion. Vilket är en egenskap som krävs för att man ska lyckas med någonting till synes omöjligt, till exempel att göra en film. Eller skriva en bok. Och det är här jag inser att det innerst inne kanske är därför jag håller på, det är därför jag inte kan ge mig förrän manuset är klart. För att bevisa mitt nördvärde. För att motbevisa min egen vända-kappan-efter-vinden-personlighet.

Jag vill så gärna vara en nörd, kanske älskar jag Saras sommarprat mest av den anledningen. Hon sätter ju fingret både på olikheter och likheter med mig själv. Jag tittade liksom hon på Star Wars-triologin (jo, för det var ju en triologi från början) om och om igen tills vhs-kassetten blev alldeles flimrig. Exakt just nu lyssnar jag på Sagan om Ringen-temat i hörlurarna (fast om det är ett särskilt nördigt beteende vet jag inte). Och jag blir uppriktigt upprörd om någon ifrågasätter Harry Potter, han som lärde mig läsa igen när jag var 21, liksom han fick många att läsa som var minst tio år yngre än jag. Men dessa exempel är så fjuttiga jämfört med de som är Fantasy-nördar på riktigt.

Så otillräckligt.

Under semesterveckorna har jag plöjt, ja plöjt, de två första delarna i Engelforstriologin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Jag läste Cirkeln efter att ha haft den i bokhyllan i nästan ett år och samma dag som den var utläst, stod jag i bokhandeln i Ludvika och köpte Eld. Var ju tvungen att veta hur de skulle gå för tonårshäxorna.

Under helgen startade vi ett Sagan om Ringen-maraton hemma, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Vi har bara den andra halvan av sista filmen kvar och det kollar vi nog på ikväll. Vi kollar för att historien är så underbart översatt till film. För att historien om själva filmarbetet överträffar allt annat. För att Tolkiens berättelse i Jacksons översättning gör mig alldeles upprymd av energi som jag sedan måste få utlopp för genom att göra något eget. Inspirerad in till minsta nerv.

Ungefär samma känsla fick jag av Saras sommarprat.

Och även om jag själv inte tycker att jag passar in bland alla riktiga Fantasy-fans, inte tycker att jag är tillräckligt nördig att kalla mig nörd, kvarstår faktum att ingenting inspirerar mig så mycket som Fantasy.



True story: Samma dag som jag läste en artikel om Cirkeln i en tidning för allra första gången stötte jag på Sara på stan. Hon var i sällskap med en vän, en regissör jag just hade arbetat med och han presenterade oss för varandra. Om Sara sa han ungefär: "Det här är Sara, hon har skrivit en bok som  heter Cirkeln." Det märktes att han var stolt över henne. "Oj," sa jag. "Den har jag just läst någonting om, den verkar jättespännande!" Hon blev både förvånad och glad över att jag kände till den och själv tyckte jag att det var ett märkligt sammanträffande. Märkligt och oerhört trevligt.

Kanske kan man klara sig genom livet utan att vara nörd. Kanske räcker det med att vara seminörd. Så länge man får ett bokkontrakt, alltså.

/Anna

2 kommentarer:

Johanna sa...

Haha, jag lyssnade på Saras sommarprat igår kväll och tänkte under hela första halvan av ditt inlägg att "detta låter som hennes berättelse".

Spännande med din bok! Och med funderingarna kring genre. Kanske måste man inte definiera så noga vilket fack boken ska tillhöra?

Kära Syster sa...

Oj! Kul med snabb respons!

Nä, det där med fack och genre är väl i första hand en fråga för förlagen. Men liksom man för egen del finner trygghet i tillhörighet, vill man gärna hitta detsamma till sin berättelse. För mig som aldrig har försökt mig på något liknade att skriva en en hel bok förut, kan jag bara förhålla mig till saken genom att jämföra med andra. Och voilá så hamnar man i det där petet med fack och genrer...

/Anna