Den sista stora vändpunkten som leder berättelsen in till den sista sjättedelen, där allt är tänkt att listas ut, nystas upp, träda fram, vill sig inte.
Scenen finns redan, men den är inte som jag vill ha den. Innebörden är på plats, men stämningen är skev, oäkta, flytande.
Är det för att jag själv är okoncentrerad, splittrad, onöjd?
Är det för att jag (ve och fasa) insett att min berättelse i själva verket är värdelös och inte duger? Åh, vilken ångest, det orkar jag inte! Den måste duga! Alla mina karaktärer är värda mer än att oombedda ha placerats i en historia som inte duger. De är bättre än så.
Så.
Med det sagt ska jag återgå till en liten, ruffig lägenhet. Ett rum och kök nästan helt utan möbler eller saker. Två kvinnor som länge känt till varandra träffas för första gången. Ett spöke har fört dem samman och det ska visa sig att... Jamen HUR kan det inte bli SUCCÈ?
Bara jag får till den där vändpunkten.
/Anna
5 kommentarer:
Ge dig inte!! Gå en promenad, rensa huvudet, byt musik. Fundera och skriv om. Det kommer bli KANON!! Kram, Hanna.
Tack! I eftermiddags lossnade det faktiskt och jag kom förbi den där spärren. Plus tyckte det blev bra!
/Anna
Bra att det lossnade! Jag tror på dig och din berättelse!!
Det fina är att ibland löser det "sig självt"... när man inte febrilt tänker utan gör något helt annat.
Har själv problem med vändningen i min bok. Har skrivit men är den bra nog, det är frågan. Gillar det du skrev, särskilt att du har med ett spöke. Sånt höjer alltid mitt intresse några snäpp. :-)
Karin och Wilma: tusen tack!
/A
Skicka en kommentar