Men vad bloggar du om då?

I lördags var jag på en mycket festlig tillställning hemma hos en kompis som fyllde år. Vi var nio tjejer som grattade henne och hon fyllde oss med mat och dricka och såg till att vi hade svinkul. En mycket proffsig värdinna.

Inledningsvis bjöds vi på bubbel och ett gäng mystiska lappar stod uppradade på soffbordet. Var och en med en bild på. Varje bild visade sig symbolisera oss själva och vi ombads ta den lapp som vi tyckte att vi hörde ihop med. Jag tog lappen med en skrivmaskin på.

Därefter gick vi laget runt och man fick svara på varför man valt den lapp man tagit. Jag tror ingen valde "fel" lapp, så väl känner hon oss, värdinnan, att hon vet hur hon ska särskilja våra personligheter.

När det blev min tur började jag trevande berätta om mitt bokprojekt. Det är alltid lite märkligt att berätta att man skriver i ett sammanhang där ingen annan gör det. Alla som gjort detsamma känner igen sig. Ni andra förstår nog vad jag menar. Vem har inte känt sig som ett ufo i något sammanhang, liksom.

Men värdinnan var inte nöjd med bara det svaret. Hon tyckte att jag skrev annat också. Och det tog ett tag innan jag fattade: bloggen! Det enda jag skrivit som hon läst (förutom c-uppsatsen).

Det blev ännu märkligare att prata om bloggen. För den finns ju bara på låtsas. Statistiken som påpekar att folk tittar in här varje dag och läser vårt trams är på låtsas. Alla människor jag tycker mig känna för att jag läser och kommenterar deras bloggar är på låtsas. Den bild man får av mig när man läser den här bloggen är på låtsas. Tills man pratar om det, tills man träffar de där människorna som känner till vem man är tack vare bloggen, tills man berättar vad bloggen heter så att alla som för tillfället sitter livs levande runt soffbordet senare kan söka upp bloggen och bli ännu en siffra i låtsasstatistiken, ännu en låtsaskompis.

Nu ska jag återgå till det där bokmanuset. Det finns i allra högsta grad på riktigt och är nästan-nästan klart. Och är alldeles på låtsas.

/Anna