Att blogga är att blåbärssoppeboosta

Då var man back in the game då.

Intalar jag mig.

För allt börjar med inställningen, och inställningen börjar ta sig.

Först har det uppstått en massa pepp kring deadlines och prestation och sånt i kommentarerna hos Vilse. 

Sedan åt jag middag med min kompisdramaturg från Falun ikväll. Hon var i stan och gav mig generöst två timmar av hennes liv innan tåget gick tillbaka till Dalarna. (På den tiden hann hon räta ut frågetecken kring mitt synopsis till kortfilmsmanuset, dela med sig av sina egna erfarenheter av psykiska toppar och dalar, spotta ur sig en handfull filmtips, redogöra för sina filmprojekt, samt lyssna på mina tankar kring samtliga ämnen. En effektiv middag.)

Och när jag kom hem och kollade mailen hade jag fått ett svar från Manne som egentligen handlade om annat men som avslutas med ännu en påminnelse om vilken styrka det är att omge sig med skrivande medmänniskor. När man har flöde stöttar man andra och när man själv tappat all tro på det man gör får man själv bäras av den där hejaklacken.

Fast nu tänker jag mest på att det är bra typiskt att de som förstår mest av ens skrivande, de som man skulle vilja bo granne med för att kunna träffa när man ville, bor i andra änden av landet. I det läget är jag så tacksam över internet att jag skulle kunna börja gråta. Det är hur som helst mäktigt vilken urkraft det finns i positiv energi.

/Anna