...och med det vill jag önska en glad Lucia?

Scrivenerdokumentet är så strukturerat som det bara kan bli. Kapitel för kapitel är märkt med rubrik och ett minisynopsis (i stil med "Det är varmt och XXX klipper av sig håret"). Bakom detta sprillans nya dokument ligger det gamla med alla sina +95 000 ord att välja och vraka bland. Jag känner mina karaktärer, jag känner min berättelse (förutom att jag fortfarande är aningen osäker på vad som egentligen ska hända i slutet, fast det ger sig nog, är ändå inte där än). Men ändå vaknar jag med klump i magen och känsla av att ingenting duger. Karaktärerna är för otydliga, dramaturgin för platt och språket, min allra tyngsta sten, språket, är ljusår från att vara tillräckligt.

Oftast kan jag låta bli att tänka på språket eftersom "jag tar det sedan". Det blir den sista finslipningen. Men så, när tvivlet sätter tänderna i dokumentet, tar ett bett, tuggar långsamt och noga för att sedan spotta ut, då behöver man de där formuleringarna man söker efter för att man ska kunna se att det blir bra. Trots allt. Och det tar tid, kräver sitt lugn och fokusering med. Runt omkring mig finns några tända ljus och det är en bra början. En aldrig sinande tekopp vore ännu bättre. Att få till orden rätt kräver sin dos av magi och ett plötsligt anfall av språklig... nä, jag hittar inte uttrycket. Typiskt.

/Anna