Ruttenbulle

Att skriva mitten måste verkligen vara det svåraste av allt svåra man kan ta sig för. Särskilt när man skriver långt som en roman, mittendelen kräver onekligen stort utrymme då. Som det är nu, skriver jag än här, än där för att slippa ta mig an för långa mittensjok som jag ruttnar på. Skriver om ett avsnitt alldeles i början för att få med de där detaljerna som nyss tillkommit, skriver ett avsnitt i slutet där berättelsen ska börja vävas samman för att tillslut knytas ihop. Mycket roligare. Däremellan försöker jag få till ett mittenparti eller två för att komma någon vart där också. Men att det ska vara så svå-å-å-rt att få till språket, rytmen och flytet där. Nä, jag säger som Fotografen när saker går dåligt och bjuder på en till bild från helgen som får tala sitt tvetydiga språk. Bakgrundsfakta: Vi hade sökt oss genom hela Strängnäs och blivit röda om nosarna när vi äntligen hittade Grassagården och fick en mycket efterlängtad kopp fika. Och nej, bullarna var långt ifrån ruttna.

/Anna