Så jag gick inte vidare, på antagningsprovet. De satte upp listan och mitt namn stod inte där, fast jag tittade flera gånger. (Som jag hatar listan, det är 2013, kan de inte skicka ett SMS?)
Så det gjorde ju lite ont.
Men:
Sen kom jag hem, trött och sliten, och bästa rumskompisen mötte mig med en kram och en vas med tulpaner. Så fint så jag grinade lite.
Sen:
Fick jag ett mail från skolan jag jobbade på, vidarebefodrat från en före detta elev som skrivit ett långt brev om hur hon saknar oss, skolan, vad vi betytt för henne, hur hon har det nu, på det brutalt ärliga sätt som bara en 17-åring kan skriva. I slutet skrev hon om mig, vilken förebild jag varit för henne.
Jag storgrät.
Konklusion: De jobbiga grejerna, motgångarna, stenarna som faller ner i huvudet på en, är inte värda några tårar. Vännerna däremot, storheten i att finnas till för någon annan, det vill jag känna.
/Elin
3 kommentarer:
Men gumman! Nu är jag oxå blank i ögonen. Fint skrivet!
/A
Ryyys o tår i ögat. Tror minsann det finns två skribenter i familjen här. Håller ändå tummarna för att det går bättre nästa gång!
Tack!
/E
Skicka en kommentar