Ibland kommer alla känslorna på en och samma gång

Urk, gårdagen. Det absolut bästa med den var att lägga sig i rena sängkläder.
Det värsta var nog att jag inte alls fick till texten jag slet med. Det ville sig bara inte. När det kommer till antal ord ligger jag än så länge i fas den här veckan. Men så läser man sånt här hos Vilse och inser att jag knappast tänkt efter om perspektivet är det allra bästa. Vad handlar egentligen varje scen om? Berättelsen har liksom utvecklat sig gång på gång och jag har sorterat bort långa scener och karaktärer som inte längre har någon plats. Men det där som är kvar måste naturligtvis komma till sin rätt!

Det tar aldrig slut va?

/Anna