Vänner som piskar

Det här med att berätta för alla man känner att man har deadline den tjugosjätte april verkade vansinnigt. Tänk om jag inte når upp till målet?

Ja tänk. Det vore faktiskt ingen katastrof.

Men på vägen dit har man folk omkring sig som hejar på och undrar hur det går. Det är rätt fint faktiskt.

Som idag till exempel. Idag jobbar jag halvdag med boken och har dejt med kompis den andra halvan. Har varit lite stressad över det. Nyss ringde hon för att hon hade ett förslag på var vi ska ses. Sedan kom det:
– Har du skrivit tusen ord än?
Jag blev paff.
– Visst har jag det, men jag behöver tvåtusen, sa jag.
– Jag vet, svarade hon. Men om du har skrivit tusen ord fram tills nu, hinner du skriva tusen till innan vi ses. Jobba på nu!

Kärleken i det liksom. Utan att veta någonting om att skriva böcker, är hon sådär fenomenal.

Fyrahundra kvar nu. Bit av en kaka.

/Anna

Ps. Och ni som bara "tvåtusen på en förmiddag, skulle det vara något? Jag skriver femtusen på en kaffekvart!" kan gå och prutta. Jag skriver så fort jag kan punkt.