Anteckningar är till för att läsas eller inte läsas

Helt lagom tills jag skrivit slutscenen, kom Elin på middag. Och trots att hon var alldeles för trött för att kunna engagera sig i boken, tillät hon att jag pratade om den. Hon lyssnade ganska duktigt.

Jag kom på några saker tack vare att jag fick prata om saker som stör mig i boken. (Till exempel stör jag mig på 1. att huvudpersonen saknar den där yttersta motivationen och 2. att motståndet måste vara större.) Naturligtvis skrev jag genast ner idéerna i min anteckningsbok för att inte glömma. Det gör jag alltid.

Alltid redo.

Läser jag någonsin det jag antecknar då? Nja...

Men så föll det sig som så att jag bläddrade bakåt för att se vad jag senast antecknade. Och hittade en massa kloka saker som genast ska in i manuset. Där fanns också vagare idéer som funnit sin form i och med det jag antecknade idag. Som om jag hade samma tankar om vad som inte fungerar i manuset förra gången jag antecknade, men saknade tydliga lösningar. Det har jag alltså nu.

Ska kanske läsa resten av allt jag antecknat någon gång.

Kanske.

/Anna