onsdag 3 april 2013

VAD HÅLLER JAG PÅ MED?!

Det är dags för veckans bikt [insert valfri jingel, gärna på xylofon].

Måndag: Började himla bra med hälften av dagens beting skrivet under den första halvan av dagen som jag spenderade i skidbacken. Intill skidbacken. På hotellet vid skidbacken. Sedan packade vi ihop och körde hem från Dalarna och det blev liksom inte mer gjort den dagen.
Tisdag: Var orimligt trött. Eventuellt på grund av den stora mängd text som producerades under helgen och de tidiga morgnar som orsakades av det. Så jag tog sovmorgon. Sedan klippte jag mig. Resten är som man säger historia.
Onsdag: Nipprade till mig över jobbgrejer. Bland annat ett par mail, ett möte och några punkter som hamnade på to-do-inom-överskådlig-tid-listan. Sedan handlade jag middag för att gå hem, laga mat och skriva. Och just som jag stod i kyldisken och lade creme fraiche i korgen ringde butikschefen och undrade om jag kan hoppa i morgon. Klart jag kan liksom.

Men varför skriver jag inte? Det är en gåta. Istället verkar det som att jag lägger energi på att sammanföra kreativa människor att göra saker tillsammans. Inte ens blogginläggen får jag till, trots att jag har färdiga idéer med bilder och allt.

Suck.

Här stoppar jag in bilden på glaskupan vi fick från vår svärfar i helgen. (Badrumslampan har varit hemskt naken utan.) Den får illustrera brist på upplysning. Eller något i den stilen.


Det är dags att laga risotto. Alltid något.

/Anna

3 kommentarer:

Kära Syster sa...

Veckans bikt-jingel: Challenge accepted! Det övriga: Slå inte ner dig själv så långt att du inte kommer upp. Lita på att det kommer att komma istället. Annars slår jag dig. (Väldigt kärleksfullt, alltså.)

/E

Vilse sa...

Å nej, vilken katastrof, du håller på och umgås med riktiga människor av kött och blod som du träffar ansikte mot ansikte istället för att skriva fantastiska blogginlägg. Ring internet, tror det begås brott här. Fira påsk och handla mat och jobba, som om det var nåt att hänga i granen.

Angående bikten i övrigt: såna som vi är alltid hårda mot oss själva och kan sällan bara vara glada för det vi presterat. Det borde såna som vi lägga av med.

Liz Wennberg sa...

Jag undrar alltid varför jag inte skriver. Och bloggen, ja du, den dog. Men nu lever den. På nytt. Vet vad du pratar om.