tisdag 13 augusti 2013

Två veckor senare: Lillstrumpa bor fortfarande på Syster Ysters soffa

Det här arrangemanget vi tvingats till, det här kollektivlivet vi inte har valt, det är nog mest jobbigt för Strumpan ändå. När hon går upp för att jobba och vi andra inte behöver det, så håller vi dörren stängd och störs inte det minsta. Men när vi börjar tidigt och Strumpan har lång sovmorgon, ja då finns det en viss begränsning i hur länge hon orkar låtsassova på soffan med ögonlapp och öronproppar medan jag stökar med frukosten ungefär tre meter därifrån.

Hon bäddar bort sin säng varje morgon.
Hon lagar mat och diskar.
Hon slänger gamla saker i kylskåpet och går ut med soporna utan att man ber om det.

Men i morse tog hon priset efter att hon förberett lunch som hon ska ha med sig i morgon och bara:
– Nu måste jag dra till jobbet, är det okej om jag lämnar disken?

Självklart är det okej att hon lämnar disk. Jag jobbar hemifrån idag och kan diska när som helst.

Nöjd med att få ge tillbaka lite av all service vi fått den senaste tiden trippar jag fram till diskhon och tittar ner. Och bara Vad? Vilken disk? Det där fatet och vispen och kniven? Det är liksom ingenting mot mina egna frukostgrejer! Ingenting alls mot alla flottiga pannor och kladdiga kastruller hon tog hand om efter middagen igår!

Nä, nu får hon ge sig.

Har någon där ute en bostad att hyra ut? Eller rättare sagt, ett kök? Så jag slipper vara den lata och slarviga i mitt eget? Och för att jag misstänker att Strumpan själv måste få gå köks-bananas ordentligt inom snar framtid om hon inte ska få psykbryt.

/Anna

4 kommentarer:

Vilse sa...

Skrattar högt! Underbara Elin! Hon kanske vill flytta in här? Nej, just det ja, hon ska ju plugga i huvudstaden. Hur gick det med det där telefonnumret hon fick av Katrin? Om ni vill kan jag prata med människan som gav oss numret och lägga ett extra gott ord? Kram på er goingar!

Vilse sa...

Nu har jag mejlat den här H som eventuellt hade nåt boende och när jag läser igenom det jag skrivit dras tankarna till Rasmus på luffens rop efter Nilsson i Stensätra: TA GUNNAR, HAN ÄR BÄST! Fast Elin då.

Kära Syster sa...

Å tack! Jag vill ogärna tala för Elin, men hon har ringt utan att få svar. Ungefär där står hon:)

/A

Kära Syster sa...

Tack för uppmuntran vänner! Och ja, köksbananas är bara början. Fast egentligen längtar jag nog bara efter ett eget kök att vara lat och slarvig i...

/E