torsdag 10 oktober 2013

Om att öva och andra tråkiga saker

Jag brukar beskriva mig själv som lat. Jag gör sällan något om det inte finns en deadline, och även då gör jag bara det jag måste. Jag brukar tänka att om jag var lite mer ambitiös, om jag övade lite mer, om jag la ner lite möda på saker kanske jag skulle ha kommit lite längre, tjäna lite mer, vara nöjdare.

Eller?

När jag var tjugo var jag ganska ambitiös. Jag hade tagit studenten, men stannade kvar ett år i den lilla staden och jobbade. För att inte stanna i utvecklingen efter att ha blivit för gammal för musikskolan började jag ta privatlektioner för en lärare på musikkonservatoriet i Falun. Varje vecka tog jag bussen sju mil, gick uppför backen till den respektingivande byggnaden och packade upp fiolen i hans arbetsrum. Han, en äldre man med trötta ögon, kom in i rummet, satte sig i soffan, la in en snus och sa: "få höra då". Han ordinerade två timmars övning om dagen, varav den första skulle ägnas åt skalor och etyder och den andra åt stycken.

Jag stod ut en termin, sen slutade jag. Att spela, helt. Jag kallade det ett uppehåll, men det kom att vara i  flera år. Jag hittade ett annat intresse, teater. En spontan och improvisatorisk konstart där det handlar mer om att vara närvarande och uppmärksam än att göra "rätt".

Efter några år började jag lära mig att göra samma sak i musiken. Att hitta på, leka. Samspela. Så började jag spela i ett band, och plötsligt spelade jag fiol igen. Fast utan att öva.

Terminen innan jag slutade som musiklärare för att börja studera gick jag och funderade på vad jag ville säga till eleverna (ni vet, när man går och föreställer sig tårfyllda scener med vackra tal och människor som applåderar och duvor som flyger mot taket, inga konstigheter). Det blev aldrig av att jag höll något tal, men hade jag gjort det så hade det handlat om vikten av att inte öva.

- Öva inte, spela i stället!

(För det man gör när man spelar är ju faktiskt att öva fast man inte tänker på det, fiffigt va?)

Min poäng är såhär: Jag ska sluta ha dåligt samvete över att jag inte har övat idag, och njuta av att jag har varit ledig i stället. Och den fantastiska chilin som Syster Yster har lagat. I morgon har vi konsert på skolan, nästa veckan spelning med Lureena. Och jag kommer att vara alldeles lagom bra, och spelsugen till tusen.

/Elin

3 kommentarer:

Vilse sa...

Huruvida du är lat låter jag vara osagt, men du är ack så klok! Underbart inlägg, underbart skrivet, lite lätt avundsjuk på chilin om det är den jag minns.

På något sätt känns det som att ditt uttalande i det vackra talet som aldrig fick hållas, kan appliceras på många områden i livet och nå astronomiska höjder. Det är lite samma råd som din kära syster fick av lektören: slappna av så blir det bättre.

Kära Syster sa...

Ja precis! Att inte vara så förbannat duktig hela tiden. Det blir så bajsnödigt.

Tack för beröm, kram! (Och kom hit så äter vi chili!)

/E

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Ojojoj vad jag känner igen mig! Jag tillhör också den falangen som tycker att det är tusen gånger roligare och mer givande att spela än att öva.

Jag tycker att du gör helt rätt!

Själv pallade jag inte riktigt det där övningstrycket och la ner det där med att vara musiker på heltid, efter två år på musikkonservartoriet i Falun, övningshysterins högborg. Men jag tycker att det låter mycket bättre att hitta ett avslappnat förhållningssätt till alla övningshysteriker. Heja dig!

/Liv