Arbetsmetoder och luftpistoler

Då var första veckan i fotostudion över och jag ser fram emot helgen. För första gången på länge älskar jag att helgen framför är alldeles oplanerad. Det betyder nämligen att jag kan försöka sno åt mig skrivtid, någonting jag helt prioriterat bort den här veckan.

Fri tid är en skön kontrast till de uppstyrda arbetsdagarna i studion. Det är å ena sidan ett väldigt fritt jobb som jag dessutom kan sköta hemifrån om jag vill (det ville jag exempelvis idag). Å andra sidan har min chef en otrolig disciplin för hur han lägger upp och planerar sin arbetsdag, vilket han kräver att vi andra följer. Jag älskar det! Det är fantastiskt att fasas in i arbetsmetoder och ett sätt att prioritera som jag aldrig mött på arbetsplatser förut. Jag har förstås en bit kvar innan jag kan anamma det helt och hållet (eftersom det bygger på att jag kan ansvara för mina egna arbetsuppgifter), men det känns som ett väldigt effektivt sätt att arbeta. Dessutom är allt digitaliserat, kontoret saknar i stort sett papper helt och hållet. Allt ligger i prydliga mappstrukturer på en server som vi alla kommer åt när som helst.

Som kontrast läste jag Erins blogginlägg idag, om att skriva för hand. Läs det! Hon länkar även till det här inlägget som går ännu djupare in på det där med penna och papper. Särskilt gillar jag Joe Hill´s reflektion sist i inlägget, han skriver bland annat:

"Possibly because handwriting is slower work than word processing, you counterintuitively wind up writing stories that move faster. You tend to only write the scenes that matter and you write them with less ornament, less conscious efforts at a style."

Å, vad jag blev sugen på att ta fram ett av alla mina fina block som ligger tomma och väntar. Tänk om man skulle ta och skriva färdigt de sista scenerna till Urmakaren i dem. Det är kanske vad som krävs när man fått ett jobb där allt kan göras från samma laptop där man har sitt Scrivenerdokument. Det blir liksom allt svårare att känna sig ledig med datorn i knät. Det blir allt svårare att ignorera plinget i inkorgen, flödet på twitter och uppdateringarna på alla bloggar.

Om man verkligen vill avgränsa sin skrivtid, kanske det mest vattentäta är att återgå till att skriva för hand.

Synd bara att handstil inte är vad den en gång var. Och att man får ont i handen av att skriva en text lika lång som ett tweet!

Och just det, jag utlovade visst någonting om luftpistoler också. Det visade sig nämligen att min chef har en sådan i skrivbordslådan. Tvärsöver studion sitter en sådan där liten måltavla. Den råkade ligga framme i går och medan han plockade undan den gjorde jag mitt bästa att inflika intresserade frågor om vapnet. Till slut fattade han vinken. "Vill du skjuta kanske?" Haha, OM JAG VILLE! Det visade sig vara skitsvårt att sikta utan stöd, vilket man har när man skjuter luftgevär på Gröna Lund. Men jag prickade ändå, tackade för mig och satte mig att arbeta igen. Man ska sluta när man är på topp.

/Anna