Jag har funderat hela dagen över vad jag ska skriva för blogginlägg. Och med vilken rubrik? "Så gick en dag...", "Grå måndag", "Tvätta och städa", ni hör ju, jag blev uttråkad bara av att tänka på det. Jag vill inte läsa det inlägget.
Så vi kan väl prata lite om 6/8-takt i stället? I morse, när jag i godan ro stod och lastade in tallrikar i diskmaskinen (ok, det kanske var en tallrik, det är bara jag som äter frukost här, kan vi släppa det nu?) kom jag helt plötsligt att tänka på den gången då jag var kanske tolv år och precis hade börjat spela i orkester, bara stråkorkester men nu av någon anledning var det blåsare med, då kallas det symfoniorkester, och vi skulle spela ett stycke i 6/8-takt. Och, förstå det här: Dirigenten slog t v å slag i takten! Och alla... bara spelade på, i 6/8-takt, som att det var det naturligaste i världen. Alla bara förstod.
Och där jag stod i köket, denna regniga morgon, påmindes jag om den känslan, den aha-upplevelsen, att vara förundrad utan ett uns av skam eller förlägenhet. Jag ska tänka oftare på det.
/Elin
2 kommentarer:
Vilken känsla. Fint inlägg, som vanligt.
Tack! Kul att höra.
Kram
/E
Skicka en kommentar