En promenad för underverk

Jag letar fortfarande efter den där hopplösa karaktärens röst.

Alldeles för sent i kväll gick jag för att handla middag efter en dag av rätt mycket stillasittande hemma. På tillbakavägen tog jag ett varv extra runt kvarteret bara för att det var så skönt att sträcka på benen, gå fort och bli lite andfådd, när något oväntat hände.

En dialog startade i huvudet, där den besvärliga karaktären förklarar för min huvudperson vad han är allra mest rädd för. Och det var fantastiskt! (Lämnar öppet för att jag eventuellt inte tycker att själva texten som blev till är lika bra i morgon, men nu fokuserar vi på känslan.) Nästan inte klyschigt alls och bara lite sentimentalt. Orden kändes nya och främmande och på samma gång så väldigt ärliga och välkända.

Jag har ingen aning om var denna dialog ska in i det stora hela, men den kommer att vara med. Åtminstone en variant av den. När en karaktär som till synes är helt utan känslor bjuder in till en sådan känslofest, är det bara att tacka och låta sig svepas med.

Nu ska jag drömma sött.

/Anna