Nu vet jag

Strumpan och jag spenderade helgen i Skåne, tillsammans med Hanna och hennes syster. Konceptet #skaparhelg myntades förra året, så vi följde traditionen och åkte i år igen. I Skåne finns en biograf som numera bebos av Vilses svärmor, en fantastiskt kreativ kvinna som använder biosalongen som visningsyta för all keramik hon skapar. Mörkrummet? Där står brännugnen.

Låt mig säga såhär: Det är vansinnigt lyxigt att åka bort med människor man är intuitivt hemma tillsammans med och bara vara. Det är ännu bättre att spendera tiden åt att skapa.

Att åka på skaparresa går ut på tre saker:
1. Att ge så mycket kärlek till varandras verk som det bara är möjligt.
2. Att ge konstruktiv kritik så snart den efterfrågas.
3. Att äta.

Jag åkte iväg ganska förutsättningslöst. Den senaste versionen av Urmakaren blev klar ett par veckor innan resan och jag mailade den till tjejerna. Genast kom responsen: "Du får min fulla kritik i Skåne!"

Så det uppstod ett tillfälle som vi kan kalla #skaparhelg goes Bokcirkel.

Jag trodde att jag eventuellt skulle hamna i försvarsposition.
Jag trodde att jag möjligen skulle gråta bakom en kudde.
Jag trodde att jag skulle skämmas en aning.

Men inget av detta inträffade.

Istället fick jag knivskarpa understrykningar där testläsarna saknade information och ville veta mer. De ställde frågor jag inte kunde svara på, men som fick mig att börja fundera. Jag fick exakta önskemål kring vad som behövde fyllas ut och till och med instruktioner för hur jag skulle kunna göra för att åstadkomma det.

Värt ett försök, tänkte jag och tog mig an utmaningen.

Jag spenderade väldigt mycket av helgen med att lyssna på musik och tänka. Väldigt koncentrerat, mer fokuserat än på länge, tänkte jag på mina karaktärer. En i taget. Jag mötte dem i huvudet och tillsammans redde vi en gång för alla ut vad var och en av dem vill, inte vill och innerst inne känner under de olika moment de ställs inför i berättelsen. Vi gick igenom de konsekvenser som varje moment orsakar för dem. Och sakta men säkert nystade jag upp en tråd i taget.

Då och då, till exempel vid lunchpaus, middagspaus, fikapaus eller under en promenad, slängde jag  frågor tillbaka till testläsarna och varje gång gav svaren mig ännu en knuff framåt.

Till slut sa Hanna: "Det är bra, du har koll på allt nu. Det finns inga fler luckor. Skriv det här nu."

Och jag skrev.

/Anna