Möjligheten och den stora oviljan

Så var jag tillbaka där, på ruta ett. Fast ruta ett ligger förstås en miljon rutor bort från utgångsläget. Men det är ändå ruta ett.

Jag skriver om från början igen och det är som alltid: Jag spritter inför att stå inför ett vitt, oskrivet blad, av tanken på att allt är möjligt. Men lika stor är bävan. Och med den kommer oviljan.

I flera dagar nu har grunnat över var min historia ska ta vägen den här gången. Den måste bli annorlunda, det är ofrånkomligt. Den kommer att bli bättre, även det skulle jag säga är ofrånkomligt (för jag vet ju vilka nya briljanta planer jag har för den). Men nyanserna, de små stegen, de är ännu inte utritade. Så jag väger varje ord på våg fast jag vet att jag inte borde. Och slutar skriva.

Istället tänker jag. Försätter mig i min huvudkaraktärs utgångsposition. Vad vet hon egentligen från början, hur ser hennes världsbild ut och hur ska hon rimligtvis reagera på det oförklarliga som händer henne. Var hittar hon styrka och på vilket sätt använder hon den för att klara sig, överleva. Det är fantastiskt att rannsaka sig själv inifrån sin karaktär och upptäcka hur denne sakta men säkert växer till sig och blir en egen person. Jag ser henne tydligare än någonsin. Känner henne bättre. För första gången känner jag igen mig i andra författares beskrivning av att kunna se sina karaktärer gå bredvid på väg till jobbet, stå framför i kön på Ica, lägga sig i en diskussion med vänner. Och jag vet att så fort jag börjar skriva på riktigt kommer de tunna, tunna trådarna vävas samman fortare än jag hinner med.

Så jag bidar tid, funderar över alla viktiga scener och karaktärer, väger allt. Att vara eller inte vara. Det är det enda sättet att hålla huvudet ovanför texten och behålla kontrollen. Att inte skriva.

/Anna