lördag 31 maj 2014

Internet, jag saknar dig!

Underarmarna är rödrispiga efter att jag släpat betongblock i kortärmat idag. Ryggen värker efter ett hektiskt pass med spade mot stenhög. I morgon ska vi eventuellt kratta bort att pinnar från gården. Mura klart en vägg. Hacka loss mer kakelplatter från det gamla fina golvet. Samma lika på Nyberget, alltså.

I övrigt har jag två jobb. Som jag alltså vilar upp mig från genom att bygga hus på helgerna. Jag läser två bokmanus åt vänner som vill ha synpunkter. Jag kollar på tv-serier och film. Och går på en och annan bokrelease som folk har den stora vänligheten att bjuda mig på.

Jag knäpper bilder ibland och publicerar på instagram, jag lämnar somliga tankar i händerna på twitter. Men oj vad jag saknar de långa sekvenserna, att hinna tänka färdigt en tanke och vrida den tre varv till, forma ordentliga blogginlägg. Jag beklagar att det har blivit så skralt på sistone. För mig själv. För att det här är det bästa forumet för den som skriver. Att blogga är uppvärmning, paus och inspiration. Det är inandning och utandning och detta är min slutsats: just nu saknar jag andningspauser.


/Anna

Dagens kreativa skärsår

Jag hade en period i livet då jag tycktes skära mig på alla möjliga saker, och höll det på minnet. Märkligast var den gången jag skar mig på en hammare (true story).

Idag: en nektarinkärna. Sjukt vassa små otäckingar.

/Elin

onsdag 28 maj 2014

Going home


Två dagar i Ludvika. Andas ut, sedan in.

/Elin

söndag 25 maj 2014

Idag har jag varit brudtärna... typ.

Jag har i alla fall gjort samma jobb som en brudtärna gör, vara ansvarig för brudens telefon, ta emot catering, visa familjemedlemmar rätt, ringa cateringfirma och frågat vart i hela friden drycken tog vägen, säga till bruden att hon är fin med väldigt lugn röst, ge direktiv till ljussättaren och tejpa positioner på golvet.

Förutom att det inte fanns någon brud och det inte var ett bröllop, utan en god väns examenskonsert. Same same. Jag är lika trött i fötterna, efter att ha trippat runt i sandaletter och varit trevlig hela dagen. Ja, man blir trött i fötterna av att vara trevlig. Fast mest av att trippa runt i sandaletter.

I morgon är det måndag, då drar det igång igen!

/Elin

lördag 24 maj 2014

Make lemonade!

Bästa drycken i värmen: hemgjord lemonad. På det snabba sättet. Gör så här:
  1. Häll rårörsocker i glas. (Jag tog så att det täckte botten, det var för lite så sen hällde jag på lika mycket till)
  2. Pressa ekologisk citron. (Till exempel en trekvart, om du använde en kvart till lunchsalladen)
  3. Häll citron över socker, och fyll på med kallt vatten från karaffen i kylskåpet. Blanda och drick! Gärna med en stor bit kaka till.

Fota tillsammans med telefon och ägg. Och fortsätt skriv, för bövelen! 

Eh... det där sista var nog till mig. Det behöver ni inte göra.

/Elin

fredag 23 maj 2014

Ni behöver verkligen inte läsa det här, jag skriver bara för att slippa skriva

Jag äskar det här vädret, verkligen. Vi är värda det. Men det är så OERHÖRT svårt att samla tankarna i värmen, bara! (Fredag eftermiddag kanske har med saken att göra också.) Har suttit hela eftermiddagen och stirrat på skärmen, eller nej, efter ett tag gick jag och la mig i soffan och läste ett resemagasin i stället. Kanske somnade lite. Sen var jag frusen, så jag gick en promenad. I shorts, för i år ska jag banne mig lära mig. Sen gjorde jag en smoothie och gick tillbaka till datorn. Stirrade lite till.

Ämnet är "Reflektion över min egen kunskapsutveckling, i kursen och livet i stort". På fyra sidor. Jag har cirka fyra rader. Som inte ens ska vara med, det är bara lösa tankar kring hur jag ska lägga upp det. Och nu kladdar jag här i stället, i ett försök att tänka. Men mest tänker jag på att gå över gatan till Coop och köpa glass. Och på att jag måste köpa en hake till fönstret, så det inte dras med av vinden och slås sönder mot det utstickande taket utanför.

I morse missade jag bussen, pga klädkris. Skulle precis gå ut genom dörren när jag insåg att klänningen jag hade på mig var alldeles för kort och fick mig att känna mig som en flaggstång. Så i stället för att gå till bussen drog jag fram allt ur garderoben som skulle kunna passa en dag som denna. Fler för korta klänningar, kjolar som inte passade till någon överdel, överdelar som inte passade till någon underdel. Vad har folk på sig egentligen? Så efter skolan (jo, jag tog mig dit, i tid otroligt nog) gick jag en sväng på stan. In och ut ur provrum, svetten lackade. Kom hem med fyra påsar. Hoppas något passar.

Värdefull tid, som skulle gått till reflektion. Så nu sitter jag här och reflekterar. En fredag kväll. I 28 grader.

/Elin

torsdag 22 maj 2014

Det är varmt, det är ljust. Är det sommar nu?

Jag störtade på stan idag och roffade åt mig både kjol och shorts i en butik. Provade. Tvekade. Köpte. För det är ju så varmt! Vad hände liksom?

Ungefär samtidigt som jag fick ett fantastiskt jobberbjudande (Jovisst! Sant! Förra fredagen!) gick tydligen vädret och ändrade årstid. Bara sådär.

Jobbet?

Asch, det är inget särskilt. Bara exakt precis just det uppdrag jag försökt nätverka mig till ungefär lika länge som jag frilansat i den där filmbranschen. I fredags kom telefonsamtalet: "Vi har precis fått produktionsstart, SVT och SFI finansierar vår novellfilm som börjar filmas nu i juni. Vill du vara produktionskoordinator? Och kanske platschef när det behövs?"

Ja, vad säger man? Att man äntligen hittat en anställning? Att man planerar att bygga hus exakt hela juni och juli?

Fotografens svar på mina tveksamma motargument var enkelt: "Är du helt dum i huvudet?"

Tur att jag inte tackade nej på studs. Tur att jag bad att få tänka över helgen, hinna vänja mig vid tanken, släppa paniken, välkomna tanken på att jag skulle kunna göra det här...

I måndags pratade jag med min chef. Tur att jag har en chef som arbetar kreativt, som är en konstnär, som vet vad det innebär att få frågan. "Inga problem, vi får lösa det på något sätt. Kan du ändå hålla koll på ett och annat åt mig?" Klart jag kan. Jag ska vara superwoman från och med nu. För på måndag börjar dubbellivet. Jag ska bara till huset i skogen och andas frisk luft och höra fåglarna kvittra sig yra först.

/Anna


Dags igen

Idag är det nästa lunchkonsert (för jag hade en igår, glömde jag säga det?), den här gången med KMH Kammarkör. "Chorus angelorum", en massa fina sånger på temat keruber. Maria Magdalena kyrka klockan 12!

/Elin

tisdag 20 maj 2014

Slut som artist

En timme dirigering, två timmar sångensemble, tre timmar Lureena och två timmar Kompiskör. Jag har sammanfattningsvis stått och gastat hela dagen. Ska nog vara lite tyst nu...

Och i morse bokade jag boende i San Francisco! Hos ett jättegulligt äldre par som har en cottage på gården som han har designat för han är arkitekt och jag skrev frågor och hon svarade snälla saker och jag blev lite kär i dem. Bra dag, allt som allt. 

/Elin

måndag 19 maj 2014

Besök ikväll


/Elin

söndag 18 maj 2014

Och så helt plötsligt ramlade allt ner från en klarblå himmel

Åh, vad fint det är att jobba helg i butiken. Man liksom går där och skrotar, eller jobbar hårt, eller whatever men hursomhelst vet man att vad som än händer så är man inte där på måndag så söndag eftermiddag är det punkt och slut och över till nästa gång. Inget ansvar, liksom.

I total förnekelse av det andra livet, det som är helt på riktigt och börjar om ca elva timmar.

Så nu har jag suttit och skrivit en projektskiss över ett hypotetiskt projekt jag vill pitcha för en skola. Jag kallar det "Skapa en musikal på två veckor". I detta väldigt, jag säger det igen, hypotetiska projekt tänker jag mig att jag tar ett gäng gymnasieelever och sätter upp en musikal från scratch på veckor. Kul, va? Förutom att skissen ska vara inlämnad i morgon med syfte och mål och gärna en budget på köpet. Jag ska nog sova lite på saken.

/Elin

torsdag 15 maj 2014

Till mitt fjortonåriga jag

Kära fjortonåriga Lillstrumpa, nu sitter jag här i framtiden och tittar på en karta över San Francisco och funderar på vart man vill bo.

YEAH BABY, vi ska äntligen dit!

Och var inte orolig, allt blir bara bättre.

/Elin

onsdag 14 maj 2014

Den skräckblandade förtjusningen över att bli läst

"Bli läst", förresten. Är det inte ett märkligt uttryck?
Och ändå är det väl exakt därför man (jag) är livrädd över att lämna över min långa, genomarbetade text till andra. För jag finns där, överallt. I alla karaktärer, i alla miljöer, i varenda rad, i vartenda ord mellan varje bokstav. Den som läser min bok, kan antagligen göra en djupgående analys på vem jag är. Och det vill jag inte. Mitt värsta scenario är att träffa någon som läst (tänk en journalist, huvva!) som drar korrekta slutsatser kring min personlighet och vill vidareutveckla sitt resonemang. (Att jag ens bloggar om detta nu, varsågod att analysera graden av patetiskhet!) Men det här är förstås även anledningen till varför det är så svårt att släppa texten till testläsare.

Samtidigt är jag lika skräckslagen inför tanken att bli klappad medhårs. Det vill jag absolut inte. Det har liksom Strumpan haft förhandsrätt på och hon har klappat så fint i väldigt många år nu. Nej, det jag vill ha är konstruktiv kritik på min text, några väl valda kommentarer som på intet sätt kan blandas ihop med min person.

När jag pitchar min berättelse får jag alltid samma otroliga reaktion: "Men å vad det låter spännande/fantastiskt/alldeles underbart!" och jag växer lite varenda gång.
Men jag har också börjat tänka: Check på pitchen! Jag verkar veta hur jag ska prata om min bok för att väcka nyfikenhet. Men lever boken upp till pitchen? Oooo ... det är en annan sak!

Jamen ni fattar. Tvivlens dagar är i antågande och jag gör mitt bästa för att rusta mig inför stöten. Till exempel är jag fortfarande i min egen genomläsningsfas och sedan ska Strumpan läsa ännu en gång. Efter det kanske jag är mer realistisk kring vad som är värt att vånda över och vad som bara är en fjärt i solsken.

/Anna

tisdag 13 maj 2014

Hej då Urmakaren, på återseende!

I natt skrev jag klart Urmakaren.
För ... är det femte gången? (Det är i alla fall åttonde versionen, men de första hade nog inga riktiga slut tror jag ...)
Hur som helst blev det ett tydligare avslut den här gången än för ett år sedan när jag kämpade fram mot deadline. (Deadlines, by the way, de funkar bara i riktiga livet. Inte när man skriver hittepå. Det är jag dödens säker på nu. För vad har jag gjort sedan "jag skrev klart boken" förra året? Skrivit om den såklart. Plus skrivit ett NaNoWriMo-utkast plus jobbat och levt och sånt förstås.)

Så vad händer nu?

Ungefär det här:

  1. Jag ska läsa igenom alltsammans utan att stanna och anteckna för mycket.
  2. Jag ska fylla i uppenbarliga luckor som går relativt fort att fixa.
  3. Jag ska låta Strumpan läsa.
  4. Jag ska lämna till TESTLÄSARE.
I sommar planerar jag alltså att folk ska sitta med mitt manus och l ä s a. Kan inte tänka mig något värre för tillfället. För ja, det andra jag kommit fram till förutom att jag inte kan hålla deadlines i nöjesskrivandet är att jag är en riktig fegis. Jag är l i v r ä d d för att låta folk peta i min värld, göra den till sin egen, komma med egna slutsatser och så. Fast jag tror att jag är redo nu. Jag känner äntligen mina karaktärer, jag vet vad de vill och jag vet vad boken handlar om. Ganska väsentliga saker att ha koll på innan man låter andra läsa kan jag tycka ändå. Annars är det liksom slöseri med allas tid.

Alla gånger förut då jag satt punkt för sista kapitlet har det varit med en enorm känsla av sentimentalitet och storslagen triumf. I natt var det snarare med tyst sorg jag insåg att ja, nu finns det inte mer att berätta. Så det kan vara. Och jag längtar redan tillbaka, längtar efter ännu en omgång med att förtydliga, dämpa och utveckla. Äntligen fattar jag vad folk menar när de utbrister att de älskar redigering! Det är min tröst, att jag får återkomma till allt från början igen. Senare.

/Anna

måndag 12 maj 2014

Om att prata skrivande

I fredags åt jag lunch med en skrivande vän. Vi skulle egentligen prata om annat, men eftersom en av mina karaktärer plötsligt dog i torsdagskväll kunde jag inte låta bli att vädra det och prata om det märkliga i att känna sorgsenhet i bröstet ett dygn efter att en fiktiv person gått bort.
Hon konstaterade att hon aldrig skulle kunna ta livet av sina karaktärer. Och det kan jag inte påstå att jag kan heller. Ändå har flera av dem dött. Kanske för att det är det enda logiska i en berättelse som har en viss del av mystik och övernaturlighet över sig. Som är en aning bombastisk, om man så vill.

Vi pratade om det där också, om behovet av att skriva dramatiskt.
Min vän föredrar att hålla sig mer lågmäld i sitt berättande (om jag tolkade henne rätt).

Skillnaden mellan att prata med henne om skrivande och att prata med till exempel Hanna, som skriver portalfantasy och verkligen utnyttjar hela känslospektrat och arrangerar sin berättelse med alla tänkbara ackord, är milsvid. Jag älskar det! Det är liksom inte genrespecifikt det här med hur inspiration ser ut och fungerar, eller vad som gör en karaktär trovärdig eller inte. Snarare får min egen fantasi fart att flyga ännu högre när jag omger mig med olika slags syn på vem som är en hjälte.

/Anna

Nu har jag bara lite ont i ryggen

Förra veckan stegrade sig skrivarlusten, känslan av att snart nå något slags avslut blev bara allt mer intensiv. Det blev fredag, alla arbetsuppgifter klarades av, jag tog helg.

Vi åkte till Ludvika, Fotografen och jag. Det var otroligt härligt rent kroppsligt men lite frustrerande för själen. I Ludvika finns nämligen ännu ingen ro att sitta och skriva. Inte förrän vårt fantastiska hus har utrustats med ett skrivbord (någon gång ska jag komma ihåg att ta en bild på platsen dit jag visualiserar att jag kommer tassa om morgnarna med min kaffekopp, slå upp datorn och sitta ostörd i timmar och bara skriva).

Hursomhelst, det där huset finns inte riktigt ännu. Eller alltså, det finns, det står där mitt i skogen, men det är inte på långa vägar beboeligt. Det är inte ens vårt än, i egentlig mening. Men köpet av avstyckningen som ska bli vår tomt, platsen där huset redan står, huset som inte är något riktigt hus, kommer att genomföras, så vi är redan där och jobbar.

I helgen har vi bränt allt ris som vi tog ner för ett par helgen sedan. Det kändes fint att det regnat hela veckan och att det var vindstilla när det var dags att bränna eftersom rishögarna ligger mitt i skogen. Inga eldsvådor att rapportera. Vi har sopat rent inomhus, lövhögar och glassplitter och allmänt jox. Sorterat gamla fina tidningsartiklar och rostiga skruvar från de allmänna skräphögarna. Justerat ytterdörren så den hänger rakare, satt dit ett hänglås. (Det finns numera nycklar till vårt hus!) Transporterat dit ett elskåp. (Det finns snart el vid vårt hus!) Hackat upp marken och skyfflat igen ojämnheter vid infarten så vi kan köra in åtminstone en bil och slipper parkera längs den smala skogsvägen. (Det finns parkeringsplats utanför vårt hus!)

Svägerskan poserar med kvast. 
Dan Andersson-känslan!
Karl-Oskar-känslan!
Vi har lyssnat på fåglarna, förundrats över den outtröttliga kör som underhållit oss under arbetet. Och jag har fantiserat om hur jag när huset är klart kan bjuda in till kreativa helger och långa skrivardagar till skogs. (Den som inspireras av hav och vida slätter är välkomna att ändra sin mening eller åka någon annanstans.)

I går morse drömde jag att jag skrivit färdigt Urmakaren och pillade med kapitelindelningen. När jag vaknade kunde jag inte skutta ner till köket där frukosten stod framdukad förrän jag plitat ner stommen för de allra sista avsnitten i Scrivener-dokumentet. Nu återstår bara att se vilken väg mina karaktärer slutligen väljer. Deras vilja är min lag.

Huset förresten. Det heter Nyberget och syns till exempel på instagram under #nyberget.

/Anna

Det var ju typiskt

Och så vaknar jag från en dröm där jag blev jagad av sverigedemokrater.

/Elin

söndag 11 maj 2014

Bara alldeles, helt nöjd

På vardagsrumsbordet står allehanda tomma kärl, skålar med glassrester, tekoppar, en godisskål, vinglas, en glassbytta. I fönstret brinner ljuset fortfarande, en halv decimeter kvar kanske. En lugn Spotifylista spelar och jag sitter uppe och bara njuter av söndagskvällen. Nu är det helg, i några minuter till. Bästa kompisen tog precis bussen hem, efter en lång middag och prat om allt.

I går hängde jag med fem andra trevliga tjejer, en norska, två tyskor och resten svenskor, och tittade på eurovisionspektaklet. Vi gav poäng, jublade åt tonartshöjningar och buade åt Polens mjukporrshow. Resten av tiden har jag hängt i butiken, sprungit upp och ned för trappan till lagret och letat efter nålar i höstacken. Det var många kartonger inblandade också, och slöa knivblad.

Åh, vad det är bra med helg. Och åh, vad bra det blir med ny vecka.

/Elin

lördag 10 maj 2014

En glad fredag

- Du ser alltid så pigg och glad ut, sa chefen till mig när jag gled in på jobbet igår.

Och jag var faktiskt oförskämt pigg och glad, hela dagen. På förmiddagen satt jag hemma och fick äntligen lite fart på examinationsuppgiften som har plågat mig senaste veckan, har äntligen lyckats välja låt och hann både spela in den och filma mig själv när jag låtsas spela in den. Till filmen som ska ingå i redovisningen, alltså. Sedan blev det några timmar i butiken där man både möter oväntat trevliga människor och förvånas över hur ohyfsade vissa andra är. På kvällen, när det slutat regna, tog jag en promenad och kunde inte sluta le fånigt över dofterna, det overkliga ljuset och de rosa molnen som speglade sig i stilla vattenpölar.

Pigg och glad, var det. Idag: Not so much. Men det är fint att ha ett jobb.

/Elin

torsdag 8 maj 2014

Ett beslut taget, en triljon kvar

VI HAR BOKAT HOTELL!!!

Ni förstår inte lättnaden. Två kvällar av timmeslånga telefonsamtal, jämförande av olika villkor och standarder. Jag h a t a r att prata i telefon, och att älta saker fram och tillbaka. Men jag kommer nog att tacka min noggranne reskamrat när vi väl är där, för att det inte är några loppor i sängen.

Så var det bara de andra hotellen kvar. Ja, för det här var bara för det första stoppet.

/Elin

Jag och mina fötter

Jag hade ett helt blogginlägg formulerat i huvudet ca kl ett i natt, då jag låg vaken och inte kunde sova. Anledning? Kalla fötter. Inte på det metaforiska planet, rörande någon slags ånger, utan helt bokstavligt. Mina fötter var så kalla att jag inte kunde sova. Lite som att jag förfrusit dem, eller att de helt enkelt bestämt sig för att inte tillhöra kroppen längre. Iförd både varma sockar och, efter ett tag, fleecebyxor, låg jag och vred mig i sängen, gnuggade fötterna mot varandra, försökte förmå hjärtat att pumpa runt blodet i kroppen lite effektivare så att det nådde hela vägen ner. Vilket mest bara resulterade i sendrag, som tvingade mig att hoppa ur sängen och gå runt med små korta steg på vardagsrumsmattan. Två gånger. Till slut satt jag upp i sängen och masserade fotstackarna, för att få igång någon slags cirkulation. Och sen... kunde jag bara inte sova. Fönstret för sovande hade passerat.

Så nu sitter jag och gäspar och försöker komma ihåg vad det var jag skulle göra idag.

/Elin

onsdag 7 maj 2014

The Great Adventure Eller drömmen om det stora landet i väst

I april någon gång satt jag i min gode vän H:s kök och drack te och pratade våffeljärn och andra trevliga, jordnära ting. På något sätt kom samtalet att handla om att resa, upptäcka saker. Han hade aldrig varit i New York, jag har och har längtat tillbaka sedan dess. Vi upptäckte en gemensam dröm att bila mot västkusten (vem har inte den) och se Grand Canyon i soluppgången. Och så vänder min gode vän H blicken från drömmarna och spänner ögonen i mig och säger: "Du, vi gör det".

Kan vi? Får vi? Kan man göra så? Bara åka?

Många mail, uträkningar, googlingar och samtal senare hamnade vi vid mitt vardagsrumsbord med en stor kalender, en kanna te och en dator.

Om en månad åker vi.


/Elin

måndag 5 maj 2014

Jag älskar teknik. När den funkar

Kan vi tala lite om internetforum? För man måste ju bara älska dem. I alla fall när man haft ett teknikrelaterat problem som stått i vägen för skapandet i flera månader, tills man äntligen får ändan ur och vågar skicka en fråga på ett forum. Och får svar en timma senare, som löser problemet! Måste börja hänga mer på forum. Och svara på allt jag kan, pga pay it forward.

Hela helgen ägnades åt jobb i butiken, med avbrott för trevliga middagar med långväga gäster och chokladtårta. Idag sitter jag hemma med rinnig näsa och sysslar med det här:


Det teknikrelaterade, alltså. Nu låter det inte längre som knäckebröd i micken!

/Elin

söndag 4 maj 2014

...och sedan kom Vilse!

Inte undra på att det blev så tyst här igen, jag skriver ju! Det känns helt otroligt, från att inte ha tittat till Urmakaren på ... kanske flera veckor, till att öppna dokumentet, läsa igenom det sista jag skrev (som jag inte riktigt minns hur jag tänkt att det skulle bli) och så bara fortsatte jag skriva. Två kapitel blev det igår, sedan gjorde jag en grov planering för resten. Så nu, om ett ögonblick när jag öppnar dokumentet för att fortsätta, vet jag förhoppningsvis exakt vart texten är på väg.

Vadan denna plötsliga inspiration/hängivenhet/skärpning?

Jo, Vilse dök upp här i fredags (som planerat förstås, men det låter roligare och vi kan låtsas att det var helt oväntat) för att sova på min soffa hela helgen (och lite för att ha möte med sin redaktör och jobba med sitt manus och prata skrivande och utgivning med mig och äta middagar med Strumpan inkluderad och så) och då vill man förstås inte vara sämre. Så man rycker upp sig.

Nu undrar jag mest hur jag ska utnyttja denna uppryckthet till att få in skrivrutin i den så kallade vardagen. Jag tänker lite att det kanske kan gå av bara farten?



/Anna

torsdag 1 maj 2014

Grattis på första maj! Eller: hur man firar Valborg efter att ha jobbat för intensivt

Vi jobbade lite för länge igår, Fotografen och jag. Jag hemma vid köksbordet, Fotografen på sin arbetsplats. Men när han kom hem hade han en hel låda mat med sig, från inspelningen i tisdags då alla produkter fanns representerade. Så vi åt en lite för sen middag (pulled pork) och bestämde oss sedan för att köra ett valborgs-rejs. Till brasan på Lovön.


Vi kom precis lagom för att höra folket hurra in våren på håll. Sedan annonserades att kören skulle sjunga en sista låt: Sköna Maj. Den bästa.


Tja, och sedan hann vi bara stå lagom länge intill brasan innan det var dags för fyrverkerier. Efter det tittade vi på varandra och nickade. Nöjda åkte vi hem. En timme tog det äventyret allt som allt.



Och med en hint av brandrök i kläderna satte vi oss i soffan och kollade på en dålig film som ändå var bättre än väntat: Escape Plan (2013) av Mikael Håfström med Stallone och Schwarzenegger i huvudrollerna. Stabilt.

Såhär den första majdagen har vi vårstädat precis hela dagen. (Tvättat fönster! Rensat grejer! Tvättat!) Ätit både chili och ribs. Och välkomnat Strumpan som absolut var tvungen att komma hit för att baka en tårta ikväll. Okejdå.


Jag förklarar härmed maj månad för invigd. Eller nåt.

/Anna

Men kolla här, då!


Man blir ju bara lycklig. Nu är det fika! (Receptet kommer från den här oumbärliga boken!)

/Elin

Det blir en bra månad det här, jag känner det på mig

Jag, igår: "I morgon ska jag sova hela dagen."

Alla som jag sa det till: "Verkligen, hela dagen?"

Jag: "Mmm, hela dagen. Och när jag inte kan sova mer så försätter jag mig själv i TV-seriekoma."


Tio i ett och frukosten är avklarad. Glad första maj på er!

Valborgsfirande i Klubbensborg. Kanske det bästa ever?
/Elin