fredag 27 februari 2015

Skrivsuget och Urmakaren-spoilers

Det finns ingen som får mig på ett sånt skrivhumör som Simona. Tappar man lusten, orken, fokus är det bara att läsa några av hennes inlägg och så är man åter full av energi och lust att bevisa att man minsann kan.

Jag har varit så trött den senaste tiden. Jobbet äter energi. Skivkursen suger ur det sista. De där orden jag vill plita ner i Urmakaren varje dag går med nöd och näppe.

Det är sista rycket på vintern, intalar jag mig och försöker komma igång med att springa igen, äta rätt, sova mycket.

Om tiden stod still skulle det gå, tänker jag. Men om tiden stod still skulle det aldrig bli vår. Och så kan vi inte ha det.

Nästa vecka åker jag på solsemester för första gången på hundra år. (Ja, hundra. Mer eller mindre.) Efter det tänker jag att jag kommer att vara sprudlande underbar igen.

Tills dess läser jag valda bloggar för inspiration. Mest Simonas förstås.

Men först ett helt annat avsnitt:
Ni ber om mer och såklart ska ni få! Jag är inte den som är den. Dessutom tror jag det var Skriviver som bloggade om det här med att själv skriva om skrivandet för att bli på det klara med vad skrivandet egentligen är. Lite meta (älskar meta) sådär.

Alltså: Story vs Koncept.
Jag sa att jag länge hade full koll på konceptet i Urmakaren, right? Men att det var klurigare att få grepp om storyn? Jag gjorde visst det.

Som jag ser det är konceptet spelplanen för storyn medan storyn är det som händer på spelplanen.

I Urmakaren (oboj, kommer det spoilers nu? It might...) är konceptet, alltså spelplanen, en stad där tiden står still. Detta får förstås en massa följder som till exempel hur människorna påverkas, vilka som vinner och förlorar på att tiden står still, etc och detta är också en del av konceptet tillsammans med själva "looken" eller "känslan" i scenografin (sorry för filmreferenserna) plus de karaktärer jag väljer att porträttera.

Storyn i Urmakaren däremot. Det är det som händer mellan första och sista sidan. Skitsvårt ju. Jag menar, konceptet finns, världen, karaktärerna, varenda detalj syns tydligt. Man lutar sig tillbaka och strosar längs kullerstensgatorna i tanken, känner doften från körsbärsblommorna (se där, en del av konceptet) och vill liksom bara hänga runt i sin fantasi. Men det går såklart inte. Där måste finnas en fara för någon. En huvudkaraktär måste ta täten i berättelsen och ge sin synvinkel på tillvaron. Denne ska helst försättas i en svår situation och tvingas ta sig därifrån. En antagonist med egen agenda måste bli ett starkt hot. Andra karaktärer behöver sluta upp och välja sida eller på annat sätt bidra till att storyn driver framåt.

Och så kom det sig att Urmakaren efter väldigt många versioner kom att handla om en figur som vi kan kalla Rakel (för det är så hon heter) som mot alla odds hamnar i en stad där tiden står still och för att komma därifrån igen måste hon gå till botten med vad som hänt Ta-daa! Hisspitch, slam dunk.

Jag vet ärligt talat fortfarande inte exakt hur det ska gå för Rakel, jag vet bara att för varje gång jag kommer till slutet, klarnar det ytterligare lite mer. Och som det verkar, kommer hon att få offra mycket.

Sedär, Skriviver hade rätt! (Såklart, hennes blogg är ytterligare en att läsa för inspiration) Man blir faktiskt mer sugen på att skriva om man skriver om att skriva.

Det kliar i skrivnerven igen.

/Anna

9 kommentarer:

Kära Syster sa...

Ju mer hon måste offra, desto intressantare, right? Och se där, en massa godsaker serverade på en bricka för alla att se! Bra där.

/E

Kära Syster sa...

E: men mest en bricka godsaker till mig själv för att hålla modet uppe..

/A

Skriviver sa...

Grymt med solsemester, det kan verkligen vara en vitamininjektion!

Aha, spännande med koncept och story, då förstår jag skillnaden. Det hjälper mig faktiskt att sätta ord på en del funderingar jag haft kring just story och koncept, jag har bara inte kunnat uttrycka så precist. Det jag har tänkt är att det är konceptet som är viktigast, hur mycket jag än älskar mina karaktärer och min story, så är alla och allting utbytbart utom konceptet. Så i mångt och mycket känns det som att det är just konceptet som är manuset, och inte storyn. En lite konstig känsla, för så har jag aldrig hört någon beskriva en bok. Utom Liv, när hon beskrev Harry Potter-böckerna i vår lilla diskussion i kommentarer inne hos mig, nu när jag tänker efter.

Alltså, jag är så galet nyfiken på ditt manus. Det finns ju en hel del likheter med mitt eget. Om jag skulle hisspitcha det (varning för spoiler alltså) så skulle det bli ungefär: En figur som vi kan kalla för Liv (för det är lustigt nog så hon heter)hamnar mot alla odds i en magisk stad där vad som helst kan hända, och för att hitta sin försvunna syster måste hon utmana sina rädslor och bestämma sig för vad som är viktigt egentligen. Typ. (Alltså, jag har inte filat på den här pitchen, som du kanske förstår... har svårt att koka ner storyn så här, men på en höft då.) Du ser vad jag menar ;)

Och metaskriveri - det är ju det jag säger: meta rules! Få saker ger så mycket skrivlust :D

Kära Syster sa...

Skriviver: Tack Linda, så himla kul att du ville dela med dig av din hisspitch! Och jag tror inte riktigt på att den behöver vara så himla välformulerad, snarare kan det vara bra att vara öppen för att den får ändra sig.

Jag förstår inte riktigt med hur du menar att allt är utbytbart utom konceptet, jag håller till viss del med, men har du alltså ändrat dig i det avseendet?

För min egen del (nu när du tvingar mig att tänka mer på detta, tack för det) har det absolut varit så att konceptet varit den viktigaste aspekten eftersom det var där det började. Konceptet är kärnan, kuggen, startmotorn. Men allt eftersom storyn kommer på plats har tyngden vältrat över ditåt. För när man har storyn, kan man placera den i vilket koncept som helst. I bland behövs kanske rentav en sådan extrem åtgärd att konceptet byts ut för att storyn ska komma till sin rätt. Själv tycker jag att jag är rätt hänsynslös (har bytt ut huvudpersonen mot en karaktär som också fanns i persongalleriet och visade sig vara bättre lämpad för uppdraget). Och konceptet i Urmakaren har utvecklats allteftersom storyn krävt så. I mitt fall är konceptet ändå detsamma som från början, men det är inte längre den starkaste sidan av berättelsen. Storyn styr allt.

/A

emmelie sa...

Vilken hisspitch!
Skönt med solsemester, hoppas den blir full med skrivlust.

Kära Syster sa...

Emmelie: Tack! Ser fram emot att höra din över en kaffe nån dag... :)

/A

Vilse sa...

Underbart inlägg! Älskar när skrivande, reflekterande människor klär sånt här i ord!

I min serie har storyn och konceptet utvecklats ganska mycket sida vid sida. Frågor kring magi, historia, gravitation eller politik leder till svar som i sin tur påverkar storyn och mejslar ut en tydligare väg för karaktärerna att gå och jag älskar att utforska sambandet mellan de båda. Det är antagligen det roligaste med att skriva i fantasi-genren.

Och solsemester, minsann? Vad glad jag blir! Det är absolut vad du behöver just nu. Hälsa ljuset från mig och fortsätt för allt i världen att blogga om sånt här!

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Härligt inlägg! :-)

Jag kunde naturligtvis inte låta bli att läsa precis allt, trots spoiler-varning. Men alltså, vilket fantastiskt koncept! (Din hisspitch funkar alltså, i alla fall på mig.) Jag blir väldigt nyfiken på att läsa.

Och ja, det är så spännande det där att det nästan alltid funkar att skriva om att skriva. Det är väl därför det är så fantastiskt bra med bloggar, egna och andras.

/Liv

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Och så klart: ha det så alldeles fantastiskt på solsemestern!

/Liv