Äntligen semester?

Det är med viss tvekan jag hänger mig åt semesterfirande såhär en vecka in i det som heter "semester" i min kalender.

Förra fredagen skulle jag nämligen göra en högtidlig avslutning på jobbet, men in i det sista var det ett projekt som spillde över på helgen. Jaja, det var väl okej, jag skulle ju ha semester från och med måndag så vila hinner jag ändå. Tänkte jag. Och när man som jag jobbar med att koordinera, vidarebefordrar man mest information mellan kund och den som ska producera/leverera, så jag läste och solade och gick på bio. Men s t r e s s e n medan man väntar på denna information alltså. Inget av nämnda nöjen var särskilt njutbara (förutom bokläsandet, återkommer till det).

Det blev måndag och jag insåg att projektet skulle ta en del av första semesterveckan i anspråk. Jaja, bara att bita ihop tillsammans med kollega som i sin tur blev inkallad från sin semester för att redigera bilder.

Vi åkte till Ludvika och huset vi bygger, eftersom mitt jobb fortfarande består i att bolla information fram och tillbaka och se till att vi inte lovar tajtare deadlines än vi kan hålla kan jag syssla med annat. Så medan jag försökt skrapa gammal färg från dörrar, har jag suttit i långa telefonsamtal med min kollega och mailat nästan lika långa överenskommelser till kunden.

Men nu är det levererat. Allt är klart. Jag borde kunna pusta ut och slappna av. Ska bara vänja mig vid känslan först. Eventuellt skåla i något igen nu när jag är ledig på riktigt.

Förra helgen läste jag alltså en bok. Det kan tyckas banalt, fjuttigt och kanske självklart, men jag läser vanligtvis inte böcker snabbare än minst två veckor. Men så var jag hemma hos Lillstrumpan hela helgen (för semesterfeelingens skull och för att mitt egen hem är kaos i väntan på att byggarbetare ska plocka bort ett fönster och sätta dit balkongdörrar istället och därefter hänga en balkong utanför, men det är en helt annan historia) och hade ingen bok med mig. Så jag valde en tunn, fin bok från hennes bokhylla. En bok som legat och väntat hemma, översatt pocketversion. Detta var originalet, inköpt på bokhandel i New York när Strumpan var där förra sommaren, så det var inget snack om att jag skulle "spara" den här boken längre. Neil Gaimans The ocean at the end of the lane, lika vacker, magisk och underbart skrönig som jag hoppats. Känslan av att sluka en bok som gör karaktärerna lika verkliga som när man sträckkollar en tv-serie. Upplevelsen av att det är SÅ. MAN. SKA. LÄSA. Skit i att läsa långsamt och suga på formuleringar och s p a r a. Litteratur är till för att konsumeras!

Tror jag ska drista mig till att utmana mig själv att göra om det hela under veckorna som kommer: att läsa en bok på en dag. Det får husbygget och allmänheten tillåta.

/Anna