torsdag 21 januari 2016

Redigeringen och de osynliga skrivprocesserna

Nej det går inget vidare med redigeringen, inte ens sedan jag godkänt att jag får fuska och göra två steg i ett svep. Det är exakt så lite disciplin jag har. Plus: januari, eller hur?

Så jag tänkte att det kunde pigga upp lite att fundera på hur det kommer sig att jag kommit dit jag är nu och hur jag ska tvinga mig vidare.

För ett tag sedan bloggade Anna på Debutantbloggen så väldigt bra om skrivprocessen och där fanns mycket jag kände igen mig i och mycket jag insåg att jag borde vara mer uppmärksam på i mitt eget skrivande. Även om jag ännu inte kommit till slutet av mitt manus och skickat det till förlag, har jag ju hållit på med det i sju-plus-nånting år och därmed fått en hel del insikter om hur jag själv fungerar. Jag har bara inte gjort mig själv medveten om de insikterna. Vilket såklart är dumt, för jag skulle kunna lära mig en del av dem.

I första skedet gör jag som Anna: jag skriver på och ser vad det blir längs vägen. Hon kallar det att bygga sandslott, att det handlar om att först ösa en massa sand på hög för att sedan börja forma och skulptera. (Jag kallar det för isskulptur eller kanske till och med marmorstaty eftersom min process med att forma berättelsen känns betydligt svettigare än att pressa samman lite sand med händerna.)

Därefter är det suddigare, det där med hur det gått till att bygga mitt bokmanus. Nu mot slutet har jag skrivit ett synopsis, som jag just nu kom ihåg att det existerar, så jag borde såklart ta mig en titt på det och se om jag håller planen eller om berättelsen spretar åt ytterligare några håll.

Eventuellt kan det vara ett smart sätt att ta sig an redigeringen med lite ny energi: att titta närmare på min så kallade process och fundera över hur jag tagit mig dit jag är idag och vad som funkat bra. Det kunde kanske överrösta de där bortförklaringarna som hellre kollar på tv än skriver, för att det "är inspiration". Alla sätt som lurar mig att skriva är bra, tänker jag.

Det som är spännande med filmmanuset är förstås att processen är helt tvärtom från hur jag skrivit bokmanuset. Och det vågar jag påstå efter att ha "skrivit filmmanus" i exakt en och en halv timme, ja. (Vilket inte är helt sant, för Fotografen och jag har skrivit på ett långt manusprojekt tidigare, då tillsammans med en tredje part, vilket var ett otroligt bra samarbete som i slutänden rann ut i sanden på grund av olika syn på hur manuset egentligen skulle gå från papperssidor till att filmas. Tilläggas bör att Fotografen och jag var alltigenom ense i det fallet.) Men att filmmanuset nu skrivs "baklänges" mot mitt bokmanus (vilket de flesta skulle anse vara "framlänges", där man börjar med berättelsestruktur och story för att jobba sig mot scener, karaktär och dialog) beror på att vi är två som jobbar och då försvårar det att utgå från infall och känslor. Det blir istället moroten i bygget, att få komma så långt att vi får gotta oss i krusidull.

/Anna

Inga kommentarer: