onsdag 23 mars 2016

Handling vs Mening

Har roat mig med att bläddra i anteckningsboken till Urmakaren. Den är daterad "december 2012" och än finns några sidor kvar för slutskedet.

Mina anteckningar är väldigt lite av slaget "matnyttig information att stoppa in i bokmanuset" och väldigt mycket av slaget "svävande tankar som funkar som rättesnöre för vad som senare eventuellt kommer att landa i bokmanuset". Det handlar rätt lite om Handling och rätt mycket om Mening.

En av mina favoritsaker att studera hos författare är hur de svarar på frågan "vad handlar din bok om?" Inte sällan beskriver de vad Meningen är. Nog så intressant, men personligen vill jag hellre ha en kort sammanfattning av Handling för att själv göra mig en uppfattning om vad som är Meningen. Handling är det som gestaltar Mening vilket gör Mening till en tolkningsfråga. Vilken Mening man utläser i en bok är en fråga om vilken sorts läsare man är medan Handling är svårare att debattera.

Jag hittar hela tiden nya spår och lager för vad Meningen är med Urmakaren. Antingen beror det på att jag är ofokuserad eller så beror det på humör, känsla och allmän dagsform. Man ser olika med olika slags glasögon. Jag älskar att läsa mina egna anteckningar, där finns hur många teorier som helst att plocka fram i Handling om jag skulle vilja. Men jag skulle aldrig nämna mina förslag på vad Meningen är för någon, det verkar helt ologiskt.

I början när jag skrev på Urmakaren vill jag gärna beskriva den med mystiska adjektiv och känsloadverb, antagligen eftersom jag ännu inte visste vad den handlade om. Allteftersom har en hisspitch utvecklats under skrivandet (och i slutänden skrev jag även ett synopsis). Hisspitchen går ungefär såhär:
"Urmakaren handlar om en [KARAKTÄR] som hamnar i en stad där tiden står still för att [ANLEDNING]. För att komma därifrån måste [KARAKTÄR] [AKTION]."
Trotjänaren.
Det går inte att tycka att någonting annat ska Hända i min pitch. Däremot kan man dra en massa slutsatser kring vad Meningen är.

Hur tänker ni kring sånt här?

/Anna

4 kommentarer:

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Åh, spännande! I princip håller jag med om allt du säger, men jag tycker själv att det är väldigt svårt att efterleva i praktiken. Eftersom jag gärna fokuserar mer på Mening än Handling. Den omställningen är det svåraste med den här svåra pitch-grejen tycket jag. Men jag övar mig!

/L

Kära Syster sa...

Liv: Det kan mycket väl hända att det finns befogade undantag. Och jag är lika som du i mitt skrivande, det börjar med VAG KÄNSLA som övergår i någon sorts plan för hur en karaktär ska FÖRÄNDRAS och sist av allt har jag kämpat med att få till en HANDLING. Men när handlingen väl finns på plats är det den jag vill pitcha. Inte hur mina karaktärer mår. Med det inte sagt att det faktiskt finns genrer och textformat där Handling och Mening liksom smälter ihop. Där Meningen ÄR Handlingen. Fast om så är fallet borde man även där kunna särskilja dem från varandra. Eller vad tror du?

/A

Kära Syster sa...

Tack för att du skiljer dem åt! "Du kommer att känna såhär-och-såhär när du läser den här boken/ser den här filmen/lyssnar på den här musiken". Den har man ju hört... Och det gör mig sjukt osugen att läsa/titta/lyssna. Som du säger, ge mig en intressant handling och låt mig tänka själv!

/E

Kära Syster sa...

E: du sammanfattar det så bra! Och vi tänker så lika! Jag tror att man kan pitcha Handling utan att tappa det konstnärliga och verka kommersiell (om det är nåt man är rädd för). Jag tycker snarare att det är så KONSTIGT att det mest självklara i "kulturella" sammanhang tycks vara att pitcha Meningen. Tänk på alla oinsatta stackare! Som aldrig får en chans att ta till sig ett verk/en bok/ett stycke musik/ en film utan en bifogad känslomanual.

/A